~ samma gamla gator i ett duggande regn

Jag har vandrat på samma väg som jag alltid har gjort.
Saknat delar utav mitt liv, tänkt på alla minnen, minnen som gör mig ledsen. Minnen som skakar mig än idag. Vände mig om, tittade ut i skogen, ingen där, dugg regn, går förbi mitt gamla barndomshem.

Stannade utanför en stund, funderade på vad som gick fel, vad som gjorde att hela världen rasade. tänkte på den gamla tallen som stod utan för köksfönstret, minnen spelades upp, när jag vaknade en kall höst morgon, gick upp, öppnade fönstret och beundrade trädet.

Jag minns att jag tittade länge, beundrade dess storlek, form och färg, frostbiten utav höstens väder. Kommer ihåg när det var sommar, jag och min bror lekte under tallen, medans min syster klättrade högre tills att mamma tvingade ner henne.

Drogs tillbaka till nuet, tittade där tallen en gång stod, och gick vidare.
Berörd, skakad, ledsen.



~ för alla glömmer, men inte jag.

Vinkade av min älskade granne igår, min soulmate, min fika-kompis, min privata matte b-lärare, min tränar kompis, min 'ta-sällskap-till-skolan"- kompis, min 'gå-tillsammans-hem-efter-krogen'- kompis, min privata psykolog och hon är helt enkelt min bästa vän.

Alla dessa dagar vi har suttit upp på hennes rum, med en kopp tee i handen och pratat om att flytta hemifrån, utbilda sig på universitetet, och skapa ett helt nytt liv, hon i stockholm, jag i karlstad.. tittat på hennes nya lägenhet i stockholm, testat lite krogar i stockholms innestad, shoppat, fantiserat, skrattat.. men vad gick snett?

Nu sitter jag här, helt ensam, tillsammans med alla mina kartonger, om 11 dagar flyttar jag, inte till Karlstad.. utan 63 mil ifrån min soulmate, 52 mil hemifrån och tro det eller ej, men min soulmate's familj fick mig att växa, fick mig att ta ett stort steg och passera en stor milstolpe, till Östersund.. Ja du läste rätt.. Östersund.
Östersund, Östersund och Östersund, det kan fortfarande inte riktigt krypa in i hjärnan att JAG, lilla lilla jag, ska flytta, utan min soulmate, utan min familj, utan de jag älskar, till en stad där jag aldrig har varit förut.

Men jag har en känsla, en bra sådan, när min bästa vän kramade om mig igår så sa hon med en sådan självsäker röst som jag aldrig har hört komma ifrån henne. "det här kommer att bli bra". jag tvivlade inte en sekund på vad hon nyss hade sagt. För att det här kommer att bli bra. på ett eller annat sätt ska vi klara det här, hon i sthlm, och jag i Ösund, tillsammans via skype med våra älskade tee-koppar i händerna, så ska vi stötta varandra, prata, skratta och tro mig, känslan om att det här kommer att bli bra.. blir bara starkare för varje dag som går..

11 dagar kvar tills mitt liv får en ny vändning.
// Sara

RSS 2.0